När jag gick i årskurs 7-8 så var detta min vardag. Jag hade vänner som stöttade mig och sa ifrån men mina mobbare ville inte sluta. Jag sökte stöd hos lärare men jag fick hela kommentaren "ignorera dom så tröttnar dom". Detta kan jag erkänna direkt vara det sämsta rådet jag har fått. För att självklart blev jag ledsen, självklart reagerade jag. Det var inte tack vare mina lärare som de slutade. Utan en annan tjej fick sjukdomen från helvetet. Jag vet inte om det var för att läkare kom och berättade om sjukdomen eller om de insåg att jag nu inte var ensam om att ha den sjukdomen men jag tänker ofta tillbaka på den tiden. Den tiden då ingen lärare verkade vilja hjälpa mig och mina betyg var dåliga för att jag inte mådde bra. I boken "Perspektiv på lärande" finns ett avsnitt (s.15) som handlar om "Lärarens ansvar". I det avsnittet så står det bland annat om att stödja eleverna så att de lär sig och att man ska bidra till elevernas socialisering. Jag vill trycka upp denna bok i ansiktet på de lärare som inte tog detta på allvar. Detta är även en del av skolans värdegrund som uppenbarligen inte följdes så där jätte väl. Men det öppnade även mina ögon till att jag inte ska bli en sådan lärare som säger "ignorera" för de slutar inte. Jag hoppas även att det öppnar era ögon för att säga sådana saker som gör att en liten flicka på 13-14 år vill byta skola och flytta så långt bort det bara går. Tänk ett steg längre.
Har du någon egen erfarenhet eller tankar kring detta? Dela gärna med dig.
PS. Jag vet att serien inte sitter ihop och ser ut som en "riktig" serie men detta var bästa lösningen :)
Min son var 5 år, när han fick diabetes typ-1. Han hade aldrig de här problemen i skolan som du säger, för alla hans klasskompisar och lärare visste redan om det från början och vi som föräldrar hade pratat med skolan innan. Han hade en fördel och det var att kompisarna visste att han alltid har haft diabetes. Han kan bli irriterad och ibland arg när han blir låg. Nästan så att det ser ut som han är full. Han är idag 25 år och mår jättebra.
SvaraRaderaJag tycker att de lärare som sa att du skulle ignorera problemet med mobbningen, inte kanske ska vara lärare. vilka år gick du i 7-8? . Lärarnas och rektorns ansvar i det här fallet, är att se till att mobbingen hade slutat med en gång och att information om sjukdomen hade spridits till alla i skolan. Det är trots allt en dödlig sjukdom. Om ingen förstod vad det handlade om och du fick lågt blodsocker, hur skulle du kunnat fått rätt hjälp i så fall. Det fanns en orsak till att du mådde dåligt och fick dåliga betyg. Hoppas verkligen att det här problemet inte är vanligt förekommande i skolan.
Tyvärr ökar diabetes fortfarande och det har blivit en välfärdssjukdom. Det var bra att du tog upp detta i din seriestripp. Hoppas att många tar del av den.
Jag är glad att inte allt för många fått uppleva det jag har gjort. Den lärare jag tydde mig mest till har bett om ursäkt om denna händelse. Han visste att han som lärare hade gjort fel och jag kan förstå honom då jag flera år senare fick reda på att han hade sina egna demoner och han är trots allt bara människa. Detta började cirka 2006 och slutade ganska exakt 2 år senare. Jag känner även igen mig om det du skriver om din son då jag verkar jättefull när jag är låg eller bär mig åt som en 5 åring. Det kan lika gärna handla om okunskap eller så hade dessa pojkar rent ut sagt tråkigt och såg mig som ett lämpligt offer. En av dom har faktiskt bett mig och ursäkt och sa att han ångrade sig djupt. Den ursäkten kom 7 år efter att detta hänt. Men bättre sent än aldrig.
RaderaEn djup och väldigt lärorik seriestripp. Fint av dig att dela med dig av dina erfarenheter.
SvaraRaderaBlir så frustrerad när de vuxna inte tar tag i saker och ting, bara blundar och låtsas såsom ingenting pågår. Speciellt när det kommer till skolvärlden där flera av eleverna ser upp till en lärare och har hen som förebild och upptäcker senare att hen var inte alls som elever trodde vara.
SvaraRaderaTyvärr så undviker många lärare konflikter för att de inte kan hantera dem på rätt sätt. Lärarna vill inte förlora sin status men tanken på hur grym mobbaren kan vara , då förlorare läraren de andra eleverna respekt. Så därför väljer de att inte sätta dessa mobbare på plats.
Fint att du tar steget att dela med dig av detta så att vi andra kan förstå hur det kan vara, även om vi inte har varit med om det!
SvaraRaderaVi kommer kunna dra mycket nytta av detta inlägg när vi sedan kommer att möta mobbning i klasserna. Vi som ska bli lärare måste verkligen se allvaret och vara uppmärksamma så att vi kan förhindra det så tidigt det bara är möjligt. Ju längre det går, desto mer spår sätter det i den utsatte. Tack för ditt inlägg.