Jag kommer ihåg den mörka decemberkvällen som att den vore igår. Året var 2009 och lillebror hade fyllt sex år och börjat i skolan och var jättepepp på att få fortsätta att lära sig läsa och skriva bättre än vad han redan kunde.
Jag var sexton år och gjorde allt för att slippa vara hemma på fredagkvällarna med min mamma och mina yngre syskon, precis som en vanlig sextonåring. Jag var hos bästa kompisen lite längre bort på gatan när mamma ringde och sa att jag skulle komma hem. Kaxig som man var så ifrågasatte man mamma och undra varför? Klockan var ju bara kvart i åtta och det var ju fredag? Jag hör gråten i mammas rösten och frågar vad som har hänt?
När jag springer hem så ser och hör jag sirenerna stå och blinka och tjuta, jag tänker att nu dör han, min vackra fina lillebror. Jag springer allt jag har i den djupa snön. Jag hinner inte fram innan ambulansen far iväg, vad har hänt egentligen?
Det visar sig att lilla lillebror hade ramlat ner uppe ifrån trappan ner med bakhuvudet i betonggolvet i källaren. På vägen ner slog han i den bruna stora kistan som bröt två revben på honom.
Mamma som var med i ambulansen ringde och sa att de var på väg med ambulansen in till Eskilstuna, är det så illa tänkte jag? Varför kör de inte in dem till akuten i Katrineholm?
Tusentals frågor snurrade i huvudet på mig.
När de väl var framme i Eskilstuna så ringde mamma igen ”vi måste ta helikoptern till Uppsala” sa hon. Okej det är illa, tänker jag.
Tre minuter senare ringer mamma igen, ”Det är snöstorm här så helikoptern får inte lyfta. De tar lillebror i ambulansen med två läkare och jag får åka taxi bakom..”.
Nu kan jag inte hålla emot längre, tårarna sprutar och tankarna snurrar. Kommer jag få träffa min lillebror igen? Kommer han vara sig själv? Vad kommer att hända nu?
Den starkaste tanken var ”Han kommer dö, min lilla lillebror kommer att dö”
Väl uppe i Uppsala så märker läkarna att hans hjärna sväller och de måste borra hål i skallbenet för att lätta på trycket i huvudet på honom, det resulterade i att lillebror hamna i koma i två dygn.
Jag hade suttit med telefonen i handen dygnet runt och efter de där två plågsamma dygnen för oss alla så ringde mamma, lillebror hade vaknat. Lillebror var vaken och han ville prata med mig, han var sig själv, han kunde prata, skratta, hoppa och leka. Lyckligtvis så klarade sig lillebror förvånansvärt bra, med två brutna revben och en otroligt stor hjärnskakning. Och under undersökningen av honom så hittade läkarna ett medfött njurfel som de åtgärdade direkt.
Nu, och för några år sedan börjar problemen komma ifatt oss och inte minst av allt min lillebror. Vi har alltid förstått att något inte stämmer men vi har dysleksi i släkten och det är väl därför han har läs och skrivsvårigheter, någon form av ADHD är inte heller uteslutet. Han har koncentrationssvårigheter och myror i brallan men det har väl alla pojkar i den åldern säger personalen i skolan.
Mamma är envis och har nu kämpat i flera år för att få skolan och läkarna att ge lillebror rätt diagnos för något stämmer inte.
Läkarna kan inte fastställa vad eller vilka diagnoser som lillebror har, eller om det är men ifrån olyckan som skedde men för oss och för inte minst allt lillebror spelar det ingen roll av vilken eller vilka orsaker han inte klarar av det vanliga tempot i skolan. Han vill bara lyckas och inte känna sig utanför på grund av att han inte är på samma nivå kunskapsmässigt som de andra eleverna i klassen, han skäms. Lillebror vill och är duktig i skolan men har inget tålamod att sitta och vänta och han blir lätt arg om andra klasskamrater stör honom när han fokuserar och koncentrerar sig i sitt skolarbete. Han blir förbannad och skriker efter att ha bett klasskompisen att sluta peta på honom med linjalen under mattelektionen. Resultatet blir att lillebror får gå ut i från klassrummet.
Nu, idag så har lillebror endast två lektioner i veckan med klassen och det är mattelektionen och klassens timme.
Lillebror sitter hemma och är ledsen över att han inte får ha idrott med sin klass, han tycker ju om sin klass och han älskar idrott. Han berättar också att han inte får ha bild med klassen och assistenten han och fyra andra elever delar på, kan inte rita. Han är besviken på sig själv, för att han är annorlunda och ett såkallat ”problembarn”. Varför blir jag så arg? frågar han mig.
Lillebror har inga fastställda diagnoser och får verkligen inte den hjälp han behöver för att lyckas med sina studier. Lillebror är idag tolv år och börjar högstadiet nästa är men har en läsnivå som en nioåring. Han är inte korkad, han är en smart pojke som vet att det kommer bli svårt för honom i skolan och han vet om att han inte får den hjälp han behöver.
Vi ser framsteg, de är inte stora i helheten men för oss och lillebror är varje framsteg enormt stort, men samtidigt snurrar tankarna, varför måste eleverna ha en fastställd diagnos för att få den hjälp de behöver? Vem som helst som hör lillebror läsa och ser honom skriva och egentligen bara lär känna honom vet att han är i stort behov av stöd, stort behov.
Långt inlägg om min lillebror. Men jag kände direkt när jag öppna litteraturen att "det här har jag erfarenheter av!" så jag ville dela med mig om vår historia för att folk ska förstå, hur tankarna i familjens och framförallt barnens huvud går. Lillebror älskade skolan och att lära sig innan olyckan, men den kostade honom en bit av hans inlärningsförmåga och när inte hjälpen kom i tid så slutade han att försöka. Med en fastställd diagnos från start skulle hjälpen funnits där direkt och det är det tragiska i detta fall, tycker jag..
Hans problem är inte medfödda utan har kommit till på vägen och lillebror fick helt plötsligt känna på hur det var att inte förstå, inte kunna koncentrera sig och att inte kunna hålla saker inne, allt detta (troligtvis) på grund av olyckan den där decemberkvällen 2009.
/Elin
