Många tankar och allt fler funderingar väcks ju längre in i Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan man läser. Väldigt spännande bok för övrigt. Kapitel 6, var ett sånt kapitel där man verkligen börjar ifrågasätta saker.
Vi är och har alltid varit väldigt duktiga på att dela in människor i "fack". Barn med ADHD placeras för sig själv, ska skärmas av och de ska lära sig de strukturer och normer som är "normala"
Om de ska lära sig vad som är "normalt", varför separerar man dem från verkligheten då? Genom att sätta dem åt sidan, utanför, så visar man ju verkligen på att de är annorlunda, de blir identifierade med sin diagnos. Tror snarare det mer stjälper dem än hjälper dem.
Samt att samla alla med ADHD diagnos och sen se dem som en homogen grupp, hur tänker man då? Alla är väl unika individer oavsett de har en diagnos eller inte? Bara för de har ADHD innebär det inte att de är likadana, eller?
De får gå före i kö för de inte hanterar att stå i kö, hur lär de sig då?
De måste jobba med en lärare inpå hela tiden som säger hur de ska göra "rätt", på vilket sätt utvecklar de sitt egentänk?
Tidigare var tanken på att undervisa "svåra" barn för sig själv inte så tokig då det hade varit den lättaste lösningen. Resursmässigt hade det varit "lättast" men lättaste utvägen är inte alltid den rätta. Alla måste får vara med, känna sig delaktiga och även få veta att alla är unika och det är något fint. Såklart att det stället krav på kompetens, resurser i klassrummet och idag finns kanske inte de resurser. Men man kan kanske på något sätt få de barnen som är lite "före" att hjälpa och förklara för de som har lite svårare?
Väcktes mycket känslor idag, och önskar att man satt på bra lösningar. Tror dock att lösningarna är lika många som antalet individer, alla e vi olika stöpta.
/Jessika
Apropå tanken om att låta de elever som är lite före hjälpa till. Jag gick i montessoriklass på låg och mellanstadiet där varje ämne hade ett varsitt klassrum och där eleverna jobbade självständigt med olika uppgifter anpassade till sin årskurs. Vi satt och jobbade vid bestämda bord i klassrummen med en elev från varje årskurs som arbetade i samma ämne, t ex svenska. Behövde man hjälp fanns det såklart en lärare att fråga men det kunde ibland vara lång hjälpkö så i första hand fick vi då vända oss till de äldre eleverna vid samma bord för hjälp för de hade ju redan gjort det som de yngre jobbade med. På detta sätt fick de äldre eleverna som hjälpte upprepa sin kunskap för de yngre eleverna och det skapades en fin relation mellan årskurserna eftersom vi var i behov av att hjälpa varandra hela tiden. Alltid fanns det någon som kunde få dela med sig av sin kunskap och känna sig behövd.
SvaraRaderaSåklart passar detta sätt att jobba inte alla men för mig var det väldigt bra att få upprepa min kunskap och jag fick också lättare att komma ihåg saker jag lärt mig och samtidigt lära mig att samverka med många olika typer av människor. Jag fick även en förståelse för hur andra människor fungerar och hur deras behov kan se ut.
Som du säger har vi alltid velat dela in människor i fack, kan orsaken vara att tydliga ramar ger en form av trygghet även om den är falsk? Att tillrättavisa någon som sticker ut är vi även också duktiga på att göra. Titta gärna på "Matchofabriken" som pratar om jämställdhet och våra "boxar" bland annat.
SvaraRaderaDet finns alltid två sidor av ett mynt om det är positivt eller negativt att integrera barn med särskilda behov i "vanliga" klasser, och jag tycker mig lägga till märke att idag skyller många på sin diagnos. Exempel "Jag kan inte sitta still för jag har adhd", och "Jag gör bara så här för att jag har adhd" osv. Viktigt att komma ihåg att i första hand är vi alla människor vare sig med eller utan diagnoser, och vi är inte diagnoserna även om de tillhör vår personlighet.
Trots samma diagnoser ter sig symtomen olika, och i olika grad.
Intressant inlägg som jag skulle kunna utveckla till en hel bok, men jag stannar nog här. Tack!
Jag tycker att det är en viktig fråga som ni har lyft fram. Varför ska man placeras i ett fack? vad medför det egentligen för individen och så vidare. Det är precis som ni har påpekat att barnen inte lär sig handskas med andra människor (det sociala samspelet) om man särbehandlar barn med diagnoser. Men samtidigt så måste även de barnen bli bemötta och behandlade på det sätt som krävs för att nå fram till dem.
SvaraRaderaVäldigt intressant ämne som man kan diskutera så mycket omkring.
Man kan ju känna det som att man hade velat ha ett sätt som ska gå efter i bemötandet i av dessa barn, men man vet att det inte går till på det viset eftersom vi alla är olika och dessa olikheter ska hyllas!
Tack för en intressant läsning
Å ena sidan kan vi nog inte komma ifrån faktumet att ett visst mått av kategoriserande sker/måste ske när det handlar om specialpedagogik och elever i behov av särskilt stöd, tror jag. Detta skriver Lisa As-Onsjö om i sitt kapitel "Specialpedagogik för alla" i boken "Lärande, Skola, Bildning". Där skriver hon följande på s. 386: "Vem som anses vara i behov av stöd, och hur detta stöd i så fall ska se ut, är i hög utsträckning beroende av vilken kategorisering som anses vara relevant i det specifika fallet. Skolan är en språklig verksamhet där förhandlingar med språket som verktyg ständigt sker."
SvaraRaderaÅ andra sidan tänker jag att kategoriserande inte helt behöver vara av "ondo". Vi kan göra både oss själva (i egenskap av blivande lärare) och andra (redan yrkesverksamma) lärare medvetna om att en viss kategorisering sker ifråga om specialpedagogik och elever i behov av särskilt stöd. Med medvetenheten om detta ökar förutsättningarna för hur kategoriserandet kan/bör tolkas/förstås på ett korrekt sätt - och därigenom minska risken för missförstånd m.m.
En följdfråga man kan fundera vidare kring, utifrån detta, är vilken/vilka grupper som ska ha tolkningsföreträde när det gäller specialpedagogikens innehåll, organisation och form?
Att placera människor i olika "fack" kommer nog aldrig att upphöra men däremot tycker jag att man bör se individen och inte bara diagnosen. Det finns en person bakom denna kombination av bokstäver som kanske inte alls är så olik sina klasskamrater trots sina bokstäver. Jag tror att det är väldigt viktigt att även dessa personer får vara med och inte bli utpekade på diverse sätt. Självklart ska de elever som behöver få extra stöd och hjälp men jag tror det är väldigt viktigt att dom även måste få utvecklas och inte gömmas bakom sina diagnoser som ofta uppfattas som negativa på ett eller annat sätt(enligt egna erfarenheter). Som du skriver Jessica är inte den lättaste vägen rätt väg!
SvaraRaderaIntressant inlägg som det går att diskutera massor om!
Fastnade också för det kapitlet och förstår inte hur man kan anse att detta på något sätt ska hjälpa dessa barn. Framgick det i boken när från det här är? Känns väldigt gammaldags. Deras plan att kunna integrera dessa barn i den vanliga undervisningen inom några år känns inte så genomtänkt, speciellt med tanke på situationen med köandet som nu nämnde. Att de i arbetsplanen skriver att man ska göra barnen medvetna om deras svårigheter och handikapp pekar verkligen på att de anser att problemet ligger hos barnet och dess handikapp och att det anses som avvikande. Som det sas på föreläsningen i måndags vore det så mycket bättre om det inte fanns något som ansågs vara "normalt" så skulle det heller inte finnas något "avvikande". Men det är såklart svårt.
SvaraRaderaFastnade också för det kapitlet och förstår inte hur man kan anse att detta på något sätt ska hjälpa dessa barn. Framgick det i boken när från det här är? Känns väldigt gammaldags. Deras plan att kunna integrera dessa barn i den vanliga undervisningen inom några år känns inte så genomtänkt, speciellt med tanke på situationen med köandet som nu nämnde. Att de i arbetsplanen skriver att man ska göra barnen medvetna om deras svårigheter och handikapp pekar verkligen på att de anser att problemet ligger hos barnet och dess handikapp och att det anses som avvikande. Som det sas på föreläsningen i måndags vore det så mycket bättre om det inte fanns något som ansågs vara "normalt" så skulle det heller inte finnas något "avvikande". Men det är såklart svårt.
SvaraRadera