Normalitet, vad är det? Vem är normal?
Ja den frågan kan man ställa sig när man skall integrera
elever i behov av särskilt stöd i en ”normal” klass. Ibland skulle vi behöva
vidga synen på normalitet. En klok kvinna sa till mig en gång;
-…”Du tittar på världen genom en toarulle, det du ser i
andra änden är det du förstår dig på och det du tycker är normalt. Det du inte
ser, har du lite förståelse för, det är främmande och du vet inte riktigt hur du
skall hantera det. Det är udda och ovanligt. Det som förekommer i periferin behöver
behandlas i en ”specialklass”. Vad händer om du vidgar ditt synfält? Om du
tittar på din omgivning ur ett större perspektiv, blir då din bild av
normalitet större?”.
Med detta menade hon att med en större förståelse och en
större kunskap och acceptans skulle man kunna möta de ”okända” och ”udda” på
ett mycket bättre sätt än vad vi gör idag.
Flera frågor har börjat växa i gruppen denna vecka, allt ifrån
vilka effekter det får när ett barn inte får rätt diagnos eller ingen diagnos alls, till att av ren lathet, utnyttja sin diagnos. Många anser att det gynnar eleven om
hen får en diagnos att luta sig på, en identitet att känna igen sig i, samt att man lättare kan ta fram rätt redskap att jobba med. Andra
menar att man lätt identifierar barnet som sin diagnos och inte tvärtom.
I våra styrdokument kan vi läsa att alla barn har rätt till
likvärdig utbildning och att undervisningen skall anpassas efter varje elevs
förutsättningar och behov, att stödinsatser skall sättas in för att säkra att
eleven når de kunskapskrav som minst ska uppnås (2010:800). Då blir ju en automatisk
följdfråga, vad är det då som gör att det är så många elever som går ur
grundskolan med ofullständiga betyg?
Det här är en av världens mest utrotningshotade blommor, spök-orkidén. Den är väldigt ovanlig och annorlunda, den använder sig t.e.x inte av fotosyntesen på samma sätt som andra blommor. Varför är udda blommor vackert när udda människor är ett problem?
Foto: www.hovberg.se
// Jeanette Eriksson
Det är ett intressant blogginlägg som du har skrivit som väcker många tankar. Du har en bra synpunkt i det sista du skriver varför en udda blomma är vacker när udda människor är ett problem. Det är en svår fråga att svara på. Det borde självklart inte vara så, alla borde få vara som de är utan att någon lägger sig i. Dock så har vi människor en tendens att dela in alla vi möter i olika fack. Varför gör vi så och vad får det för följder?
SvaraRaderaDet är intressanta frågor du tar upp om elever som ställs med en diagnos. Jag tror att det kan vara en hjälp för en elev som har svårigheter att få en diagnos som svarar på varför eleven har dessa svårigheter. Eleven kan då få ett svar på varför han eller hon är som hon är och få den hjälp han eller hon behöver, vilket kan vara skönt både för eleven och de i elevens omgivning. Men samtidigt kan eleven inte likställas med sin diagnos, han eller hon är fortfarande sin egen individ. Eleven är så mycket mer än sin diagnos, det får inte glömmas bort.
Ett mycket läsvärdigt och välskrivet inlägg! Jag tycker om hur du problematiserar vad som är normalt och att vi i vår syn på normalitet i är konsekventa. I din kritik upplever jag att ordet normalitet inte är problemet, utan hur man värdesätter ordet. När man diskuterar värdet i ordet "normal", emot värdet i ordet "onormal" finner man genast en olustigt negativ känsla till ordet "onormal". Därav genom uteslutning blir ordet "normal" ett väldigt tryggt förhållningssätt att sträva emot.
SvaraRaderaVad som ger upphov till den negativa uppfattningen av ordet "onormal" är en mycket spännande diskussion som går att vrida och vända mycket på. Men för att vända det hela uppochner skulle jag vilja förslå motsatsen till det du föreslår av att vidga begreppet "normal", till att vidga begreppet "onormal" såpass mycket att det når en majoritet av alla människor. I detta fall kommer "onormal" att bli det nya normala, och att vi genom den tanken lyckas finna en större förståelse för varandra.
För att citera allas våran Malte Hallquist: "Alla är vi lite skadade"
Ändrar vi inte bara den lexikala innebörden i orden då? Vore det inte bättre om vi kan sudda ut gränsen mellan normal och onormal? Det är förövrigt ett individuellt perspektiv som inte går att få på print i någon skollag. Förändringen som måste ske är hur vi ser på våra medmänniskor-arbetet börjar i hemmet, Tack för reflektionen!
RaderaI min mening är den lexikala andemeningen av ett ord väldigt viktig och lägger grunden för hur vi använder ordet. Särskilda ord i rätt ordning kan ha en stor påverkan på människor.
RaderaMen jag förstår vad du menar, finns det inget som är normalt, så finns det heller inget onormalt. Men om man ska tyda ordet "normalt" så är det enligt SAOB (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/) en representation av medelvärdet, vilket är väldigt svårt att sudda ut.
Jag tror att det i världen vi lever i är nödvändigt med en kategoriseringar i alla former, vi gör det för att förenkla vardagen. Hur skulle vi annars hitta vart gränsen går mellan grått och svart? Eller visst skulle det bli jobbigare om vi inte hade några kategorier för väder, utan att allt väder bara helt enkelt bara kallades för varmare och kallare. Kategorisering är bra på det vis att man får en snabb inblick i att en elev har en viss svårighet på ett visst område, vilket borde leda till att specialpedagogik eller andra åtgärder vidtas snabbare. Dessutom att en elev som har kategoriserats in i en diagnos verkligen inte är något negativt, snarare tvärtom då det kan ge eleven högre förståelse om varför de tänker, fungerar eller reagerar som de gör (vilket kan skilja sig från "normala" (elever som tillhör medelvärdet) elever). Men att på något sätt klanka ned eller tala negativt om någon som befinner sig i en annan kategorisering än sig själv är bara bekräftande tecken på okunskap vilket vi båda ställer oss emot. Det är ju därför vi ska bli lärare ;)
Ett jättebra och intressant inlägg. Det är bra precis som Mikael säger att "det är bra att ni problematiserar vad som är normalt". Jag skulle vilja tillägga att det ÄR "normalt" att vara "onormal". Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen och man bör kanske inte bara acceptera att alla är olika, utan man kan "uppa" det i min mening. Om det nu inte är så att man bryter mot några lagar eller inte respekterar någon annan eller är på något sätt är destruktiv såklart. =)
SvaraRaderaJag låter Per Morberg tala å mina vägnar angående detta inlägg.
https://www.youtube.com/watch?v=Z6YQHaZoF8I
Normal.. Vem är det? Jag har ingen diagnos eller funktionsnedsättning men jag ser mig absolut inte som normal. Jag tycker att det viktigt att man lär eleverna värdegrundsbegreppen som till exempel alla människor lika värde. Så eleverna förstår att vi alla är olika med olika behov. Kan vi acceptera andra människor trots deras svårigheter så har vi kommit långt tycker jag. Detta gör att man kanske inte behöver "stämpla" eleverna med en diagnos eller funktionsnedsättning. Man måste se dom utan sin diagnos. Jag tror nog att inkludera en person med en diagnos i den stora klassen är ett bra val då de får känna sig delaktiga och inte stämplade.
SvaraRaderaNär det onormala blir normalt blir då det vi brukar kalla "normalt" helt plötsligt onormalt?
SvaraRaderaOftast när vi stöter på annorlunda beteende så gör vi en reflektion över att det inte är normalt, men vad händer när vi i ett sammanhang har flera med samma speciella förutsättningar, upplevs de då som normala ?
Rätta mig gärna om jag har fel men jag anser att dagens samhälle och förstås också skolan har en mycket stor tolerans till vad som ses som onormalt. Att inkludera elever som på något vis faller ur ramen för normalt är lättare nu än förr.
Att ha en diagnos som man kan prata öppet om kan vara en stor fördel för alla i en klass. Med en medvetenhet om att vi alla är olika så suddas gränserna ut för vad som är normalt och onormalt.
Vilket intressant inlägg! Och rådet som du fått, öppnade ju ens ögon lite.. Ditt avslut var även väldigt bra, varför är udda blommor vackra men udda människor problem? Ingen människa får tro sig ha rätten att bestämma över vad som ska vara normalt eller ej. Därför är det viktigt att vi som i framtiden ska undervisa småttingarna lär dem om värdegrundsbegreppet, om alla människors lika värde. Och att det är fel att kränka någon annan.
SvaraRaderaJag håller med om att en diagnos kan vara bra för eleven, liksom en medvetenhet och att eleven får den hjälp den behöver i vardagen. Men man måste också komma ihåg att en människa ÄR inte sin diagnos. En människa är en människa. Punkt. Tummen upp till ditt inlägg.
Intressant diskussion. Jag tycker som någon tidigare kommentar nämnde att samhället i stort är på väg att få större tolerans och utvidgad syn på vad som är normalt, allt mindre uppfattas som "onormalt". Där har både vårdnadshavare och skolpersonal en stor utmaning och uppgift att fostra våra barn i att allas olikheter ska respekteras. Och kanske är det så att vi som är vuxna måste börja ändra vår syn på vad som är normalt? Är det så att barnen har en större acceptans än oss vuxna? Värt att fundera på tycker jag.
SvaraRaderaVad det det gäller att barn får en diagnos eller inte, jag tror ju öppnare diskussion och mer vi pratar om de olika diagnoser som ställts, desto mer "normalt" och accepterat kommer det bli. Det lir lättare för omgivning och barn att lära sig hantera de problem människor med en ställd diagnos har, även om de ser väldigt olika ut inom samma diagnos. Men detta gäller ju alla människor oavsett diagnos eller inte, alla får det lättare att hantera sin problematik man har om den identifieras. För alla har vi något som vi måste arbeta med när det gäller oss själva, eller?
Vilka intressanta tankar! Denna djupa förståelse som du skriver om håller jag med om skulle kunna bidra till att bemöta det "udda" på ett annat sätt. Frågan är bara hur man kan ta ner detta till en lägre nivå för att kunna lära eleverna detta (eller iaf en grund till denna fördjupade förståelse)? Ni verkar haft mycket intressanta diskussioner om diagnoser också. Vilka konsekvenser får det om en elev inte blir diagnostiserad? Vad gör detta med elevens identitetskänsla? Viktigt i detta tror jag är att se själva eleven (personen bakom). Jag har själv varit med om att vuxna bemött elever för sina diagnoser och nästan glömt bort personerna bakom ytan. Det skapades så många negativa associationer runt dessa elever att blev svåra att hantera innan man ens försökt lära känna dem. Hemskt, men sant. Det du skriver om blomman ska jag bära med mig i framtiden. Mycket fin jämförelse!
SvaraRadera