Vem kan hjälpa mitt barn?

Vem kan hjälpa mitt barn?

Dokumentär: Det är lätt att förstå familjens förtvivlan när 4-åringen säger att hon inte älskar sig själv. Eller när 12-åringen vill ta sitt liv. Men när föräldrarna sökte hjälp hos landstingets barn- och ungdomspsykiatri kände de bara sig utpekade som dåliga mammor och pappor.

Programmet handlar bl.a. om Lova som redan vid 3 års ålder började må dåligt, hennes föräldrar märkte att hon var “annorlunda”. Hon var svår att få kontakt med, man fick skala av alla andra intryck och ge tydliga instruktioner för att man överhuvudtaget skulle kunna kommunicera med henne och det blev bara sämre. Vid 4 års ålder sa hon att hon inte älskade sig själv. Föräldrarna sökte hjälp hos BUP men de gav inga svar, inte heller någon förklaring på vården hon fick. Det BUP ville göra var att filma samspelet med föräldrarna, vilket resulterade i att kritiken riktades mot föräldrarna.

Även Emil som kompisarna inte förstod sig på och störde sig på berättas det om. Han ville bara vara en i klassen men så kändes det aldrig. Emil fick vård i omgångar men blev inget bättre vilket resulterade i att han vid 12 års ålder inte längre ville leva. Inte heller här fick föräldrarna några svar på vad tanken med den vård han fick var eller vad beteendet kunde bero på. De såg inte heller någon förbättring. BUP hänvisade till socialtjänsten som i sin tur menade att i Emils fall berodde hans beteende på att hans föräldrar var skilda och hade samarbetssvårigheter. Emils mamma menade dock att Emil verkar ha ett annorlunda sätt att förstå tillvaron, hon beskriver ett exempel då läraren i skolan hade sagt till eleverna att slå upp matteboken på sidan 10. Efter en stund hade läraren kommit fram till Emil och frågat varför han inte räknade. Jaha, skulle jag räkna också hade Emil sagt, för han förstod inte det. Han gjorde endast det läraren sagt.

Hamid Ardalam - barnpsykiatriker menar att barnpsykiatrin borde vara en akut verksamhet, barn är i utveckling, de har inte råd att missa tid. All utveckling utan rätt diagnos eller behandling leder till negativ utveckling. Detta var något som vi i vår grupp diskuterade utifrån en av de artiklar och avhandlingar vi valt ut denna vecka. Den handlade om en kvinna som fick diagnos och hjälp först efter 30 år! Det handlar om 30 förlorade år, 30 år av negativ utveckling och i denna kvinnas fall tog det 6 år att kunna bryta mönster och få kontakt med henne. Helt otroligt att det kan gå till så. Lyckligtvis går utvecklingen framåt.

Lova fick till sist diagnosen Autism och Emil Asperger något som Fanny Marell, Socionom och Leg. Psykoterapeut anser vara en form av bedrägeri. Hon trycker på att Aspergers och Autism inte är biologiska sjukdomar. Det är inte bevisat. Därför menar hon att det blir som ett bedrägeri när man ställer en sådan diagnos. Hon menar att det endast är en beskrivning med finare ord. Istället anser hon att man kan erbjuda samtal om vad det är som är trassligt. (Trassel = Biologiska funktionsnedsättningar?)

Fanny ställer sig frågor som:

Ska man verkligen ska ställa diagnoser?

Vad signalerar diagnoser?

Hur blir individens bild av sig själv om man får en diagnos?

Just vikten av en diagnos framkom även i vår grupp, vi var alla överens att det är viktigt för individen, dels för att förstå varför man är annorlunda eller inte fungerar som alla andra men också för att lättare kunna hitta en metod som kan fungera. Det kan ge en svar och förståelse istället för massa frustration. Lovas diagnos förändrade allt, föräldrarna fick en helt annan relation med sin dotter. Ett lugn infann sig och Lova började stråla igen. Lova hade svårt att se struktur så hennes mamma läste på om Autism och började med olika schema för att ge Lova tydlig stryktur. Nu vill Lova aldrig sluta med schema. Likaså var det för Emil. Hans mamma vågar inte tänka på hur deras liv hade sett ut om de inte fått en diagnos. Hon är övertygad om att antingen hon eller Emil idag hade legat inlagd, då de båda mådde så fruktansvärt dåligt.

BUP ska vara skickligast på just Autism och Aspergers, så hur kan då detta komma sig? Sven Bölte som är professor i barn och ungdomspsykiatri säger att beroende på vilken mottagning man kommer till kan vården variera. Olika utbildningar och olika rutiner. Är det rimligt att det ska vara såhär? 2005 startade BUP ett förändringsarbete för att ökad enhetligt, utveckla metodiken och jobba mer vetenskapligt, men så blev inte fallet. Trots att det 2005 fanns kunskap om positiva resultat av beteende terapi och neuropsykologi fick gamla metoder större dominans, framförallt familjeterapi. Man skulle utgå från samhället, nätverk sedan familjen och sist individen och gruppen. Sven Román som började på BUP 2003-2004 instämmer att det då fanns ett motstånd mot neuropsykiatrins framsteg men menar att det även finns kvar på vissa håll idag. På 40-talet utvecklades Ericametoden, en metod som gick ut på att observera och tolka barnens lek där olika leksaker symboliserar olika saker. Ett exempel är en brandbil, där stegen eller elden är symboler för sexualitet. Så sent som 2011 används Ericametoden på majoriteten av BUPs mottagningar. Det handlar om tolkningar och finns ingen som helst evidens på att det hjälper!

Ska terapeuters egna konfessionella hållning verkligen få gå före vetenskaplig evidens? Är det verkligen rimligt att en sådan verksamhet som BUP kan bestå av en kompromiss av vetenskaplig evidens och BUPS egna traditioner? 

Socialstyrelsen påpekade redan för 6 år sedan på samma problem: brist på enhetlighet, metoder som inte har stöd i forskning och ideologiska skäl bakom BUPS metodproblem.

Högsta chef för BUF i Sthlm, Paula Liljeberg: - Idag bygger vården på vetenskap och gemensamma riktlinjer.

För mer info:

asperbergers-syndrom.se

autism.se